Jag hatar att få dygnet rubbat. Det händer alltid för eller senare och sedan tar det två veckor att återställa alla uppfuckade tider och "komma igen" och att bli "fit for fight" och allt sånt.
Och stundande OS är verkligen en jävel på att se till att allt går åt helvette i "det vanliga livet".
Stannar uppe cpsent varje natt för att följa den episka hockeyresan.
När man inte har någon värd digibox och normalt sätt inte kan följa übermänniskor som t.ex. Ovie, Crosby, Brodeur, Agosta, Malkin, Zäta, Bäckström, Alfredsson, Sedinarna, Lunkarn och Douglas Murray känns varje minut framför rutan som en stor nåd, ja ett riktigt jävla privilegium och svårare att slita sig från tvn blir det inte.
Därför går allt åt skogen.
Jag, som hade tänkt träffa de bästa av folk, nu under min visit i schtaan, tvingas därför att inse att jag kommer misslyckas fatalt med detta. Det enda jag garanterat kommer lyckas med här, under min visit, är att trasa sönder rutiner, sova sämst, äta skräp och följa världens bästa hockey.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar